I tisdags påbörjade jag och Maria vår flytt. Därför blev helgens dubbeltävlingar med Åstorp CK MTB och hemmatävlingen Bockaracet, årets sista tävlingar på MTB för min del. I helgen går det stora flyttlasset så då missar jag Vista Mountain och helgen efter är det Nightmare Classic, samt start på CX-cupen. Vi kommer nog behöva en hel del tid i oktober för att komma iordning.
Oktober månad blir därför för mig totalt cykelfri. Alltså ingen CX-cup. Jag ska enbart träna alternativt och tidseffektivt, så som löpning, gym, rullskidor och inlines. Ska bli kul och bra för kroppen. Sedan går jag extremt motiverad in i vinterträningen, med start lördagen 1 november. Känns bra och jag är motiverad redan nu, dock kommer en månads ”vila” att öka suget ytterligare, det känner jag redan nu. Har vilat fyra dagar, redan efter två så kröp det ordentligt i kroppen… 🙂
Förmodligen gör jag ett gästspel på tempocykel 11 november, då vi har klubbmästerskap. Dock helt cykelotränad.
Helgens tävlingar då? Det gick helt ok med tanke förkylning och diverse dåliga ursäkter. Kroppen börjar ställa om sig till höst, det känns. 6:a på lördagen i Åstorp och 5:a på söndagen hemma i Kristianstad. 1:an och 2:an, Mattias Wengelin och Niclas Gustavsson, är inte mycket att göra åt. Paul kör just nu väldigt bra, hänger inte med honom. Som vanligt så hänger jag inte heller med Tim på de lite mer tekniska avsnitten av XC-loppen. En svaghet som ska bor till nästa säsong. I lördags var dessutom fenomenet Jens Larner före mig.

Jag på toppen av en av sprintbackarna i Åstorp. Bild Per Gustavsson
Racen var ganska lika från min sida. Bra snabb start, tappar sedan täten på något tekniskt avsnitt och får kämpa själv resten av tävlingen. På söndagen var jag dock något bättre med, men då fick killen framför mig stopp och innan vi var förbi var täten borta. Körde dock ikapp och förbi en på sista varvet, då jag fick upp farten ordentligt.

Trött vid årets sista riktiga målgång. Bild Ingemar Paulsson.
Summarum: Starter har jag blivit bra på och fysiken finns där, men jag måste bli bättre på de mest tekniska partierna. Då blir jag farlig.
Till sist: Mattias Wengelin, Niclas Gustavsson och Tobias Ludvigsson. Som de imponerade. Visst har de kört mot bättre motstånd, men de bara flög ifrån oss, utan att se trötta ut, och så dåliga är vi inte. Imponerande!