Prolog Borlänge Tour

Individuell start över 2,2 km, på stig, hur svårt kan det vara? Tydligen ganska svårt.

Ett enda misstag kostar mycket fart och på så kort distans blir det utslagsgivande. Jag gjorde två. Felbedömda kurvor, nästan stopp och extra igångdrag, kostar kraft, men framför allt tid.

De flesta, utom vinnaren, körde på 4:30 – 4:40. Jag körde på 4:51, Mathias Wengelin på 4: 07. 44 sek är pinsamt mycket på 2,2 km, f-n också. Jag är tredje sist inför imorgon.

Allt kan hända, jag kommer satsa allt. Det är ett långt XC med många backar vilket ska passa mig. Kroppen känns ok, mycket bättre än i Skövde så nu kör vi!

Annons

Överkörd i Skövde

3 dagar senare så är jag beredd att skriva lite om besvikelsen. Jag var feberfri fredag morgon, men rejält förkyld. Åkte upp med Tim och Maria för jag kunde ju om inget annat langa. Blev hela tiden bättre och även om jag inte var bar på söndag morgon så beslöt jag mig för att testa, man kan ju bryta. På uppvärmingen kändes benen lätta, men så fort jag gick upp lite högre i puls så protesterade hals, näsa pch andingskapaciteten. Ok, det blir ett distanspass.

Distansfart med adrenalinpåslag, när alla runt omkring tävlar? Att jag ens trodde på det själv… Bilden nedan symboliserar ganska väl hur jag kände mig under hela första looppen på Långa Billingeracet. Kolla ansiktsuttrycket, för att inte säga den allmäna kroppshållningen. Av kinderna att döma ser det ju ut som om jag sitter i en maskin för G-kraftstester!

Första loopen var förnedring.  Jag blev omkörd av åkare som jag normalt ska köra ifrån enkelt och det kändes som om jag stod stilla. Orkade ingeting. Var inställd på att köra första loopen och sen bryta för att langa Tim och Maria.

Fast när jag närmade mig varvning så började det kännas bättre så jag bestämde mig för att köra vidare, i alla fall i distansfart. Nu gick det bara bättre och bättre och farten ökade markant. Sista 2-3 milen gick bra, äntligen orkade jag köra i tävlingsfart och jag passerade ganska många.

På sista asfalten innan Strupen tar vid, körde jag förbi bl.a. Niclas Andersson från Kolmården, som spontant skrek: ” Vad fan gör du också här nere i skiten”. Humor! Han slogs också mot en trasig kropp, mha penicillin.

I mål kom jag till sist, som 32:a i H Elit. Inte mitt sämsta resultat på 2 år, men det sämsta med tanke på att inget var trasigt, förutom kroppen då.

Jag tar med mig känslan från sista två milen. Jag kan köra fort och jag är stark. Nu ska bara allt fungera. Till helgen är det Borlänge Tour. Jag är så gott som frisk och det ska bli strålande väder!

Tjo!

Sjuk(are)

Veckan som gått har varit minst sagt blandad. Förra onsdagen åkte jag till Danmark och Dust Cup, en serie enkla tävlingar på vardagskvällar.

Anmäld på nätet, så var det bara att hämta ut sitt chip och köra. En bana med 8 km singeltrack och 420 startande, allt från danska världscupåkare till motionärer i mjukisbrallor och löpdojor. Fantastiskt arrangemang, helt baserat på att ha roligt på cykeln! Vi har en del att lära i Sverige, både av att arrangera enkelt och effektivt, samt hur man skapar intresse. Hallå SCF, chip hör till 2000-talet!

I söndags skulle jag kört Kinnekulleloppet, men en krånglande mage gjorde att en start vore menigslös, så jag körde istället Sjöborundan med träningskopisar här nere. Sjöborundan är drygt 9 mil MTB fram och tillbaka till Sjöbo. Backar, stig, skog, grusväg, samt massa sol och värme. Kärlek.

I onsdags på jobbet så kom det. Huvudvärken och ryggvärken. Helv-te också, feber. Skulle kört allianstempo, 10 km backtempo, men var helt sänkt på kvällen. Även igår hade jag feber hela dagen, ont i halsen och riktig huvudvärk. Jag skyller allt på jobbets småbarnsföräldrar. De drar dit så mycket sjukor och jag är så less.

Idag är det bättre. Ingen feber, minimal huvudvärk och lite igensatt näsa. Fortsätter förbättringen så här snabbt så kör jag på söndag. Åker upp i vilket fall. Är jag kass så får jag väl langa till Tim och Maria.

Knappast optimal uppladdning inför årets första långlopp. Så trist. Har verkligen sett fram emot Billingeracet och är i bra form. Hoppas på godkänt lopp och att jag sen har gjort bort sommarens sjuka.

Vi ses väl där!

La Maglia Rosa!

Jag är ju knappast först med nyheten, men Thomas Lövkvist måste ändå hyllas!

Jag tänkte skriva lite om hur stark jag var på helgens motionslopp och hur bra jag tränar just nu, men det kan kvitta.

Igår hade vi den största svenska cykelhändelsen sedan Gustav och Emmas två OS-silver i somras. Thomas ”Gotland” Lövkvist leder Giro dÍtalia 2009! Det är så stort! Jag kunde inte sitta still när jag såg det, blev så upprymd att jag hade ståpäls i en kvart. Han är grym och så värd den här framgången!

Bilden har jag ärligt snott från forumet på Cykelnytt.se

Nu är det ju 17 etapper kvar och knappast troligt att Thomas redan i år orkar hela vägen, men det spelar ingen roll! Mer rosa för Sverige! Även Fredrik Kessiakoff imponerar, måste vara skönt att få Lance att släppa. Hade det inte varit för alla vurpor som hindrade honom under de första etapperna så hade han varit med bra.

Ikväll ska jag köra MTB, träningstävling utanför Köpenhamn, Dust Cup. Första testen för hojen!

För övrigt så är det kul att svenska media äntligen börjat skriva om cykel, det har bara tagit drygt ett år med framgångar i den absoluta världstoppen, i en världens största sporter…

Ciao

Nya tävlingsmaskinen!

Moahahahaha! Igår fick jag äntligen hämta den! Nu står det en sådan här i vårt vardagsrum:

Fast jag har såklart lite andra grejor på den.

Bättre framgaffel, bättre vevparti, bättre bromsar, bättre framväxel, bättre sadel, bättre styre, bättre hjul. Ja just det, egentligen så är det nästan bara ramen som är 100 % original, resten är värstingdelar från Bontrager och Shimano.

Egna bilder kommer snart, kanske på premiärturen i helgen? För övrigt är min landsvägscykel snart hel igen och ikväll ska jag plåga mig i svett-skrubben (testcykel-intervaller).

Bittert

Helgen har verkligen varit full av blandade intryck, med 4 tävlingsstarter på 3 dagar.

Fredag: 1:a Maj-loppet i Kvänum. Första gången för mig på denna klassiska tävling. Måste berömma arrangörerna för en fantatiskt rolig bana, många startande och smidigt arrangerat. Väst Göta-cupen har verkligen hittat ett framgångsrecept, dags för resten av Sverige att kopiera det?

Jag kom iväg dåligt i starten, hamnade nästan sist bland elitarna och framför de snabbaste juniorerna. Efter det första hetsiga varvet gjorde jag vad jag är bäst på, plockade placeringar. Slutade 12:a av 20 startande. Fortfarande inte bra, men ett fall framåt sedan förra helgen. Jag känner att kroppen är på G och det kommer lossna snart.

Efter prisutdelning och dusch i minusgradigt vatten så åkte vi hem för att byta cyklar och kläder och dra direkt till mina föräldrar i Kristianstad där helgens etapplopp landsväg väntade, vårt eget arrangerade Wendes 2-dagars.

Lördag. Etapp 1, Linjelopp H Senior + H Elit: en så gott som platt bana med kraftig kantvind över åkrarna. Jag var aktiv från start och låg i topp och ryckte och körde in, kändes toppen. Efter drygt halva varvet kom jag och fyra till iväg i en utbrytning där vi alla samarbetade riktigt bra. Efter ytterligare ett varv hade vi 2 min 20 sek till klungan och vi förstod att det skulle hålla, härligt!

På sista varvet händer det som inte får hända. När jag ställer mig upp i ett igångdrag ur en korsning krampar båda vaderna totalt. Jag kör nästan av vägen när jag sträcker ut dem och naturligtvis har jag tappat mina kompanjoner, hel-te också! Jag kör för allt vad jag har med otroligt strejkande vader, men blir ifattkörd även av klungan och blir typ sist. Jag förstår faktiskt inte varför detta händer, aldrig varit med om det förr och förhoppningsvis inte igen. Så trött var jag inte, kan det ha varit vätskebrist från dagen innan?

Söndag. Etapp 2, GP-lopp: Även här är jag aktiv från start och är med där det händer. Efter två varv fortsätter oturen. En eker smäller av och hjulet blir duktigt krokigt och bromsen ligger på ordentligt. Blir naturligtvis väldigt jobbigt att vara offensiv i det hårda tempot så jag får fokusera på en bra placering. På näst-sista varvet drar jag av kedjan ut ur en kurva. Kul helg. Åter iegn sist, nu med 2 min tillägg för ej fullföljt lopp.

Etapp 3, Tempo: Efter panikmeck av kedja och lån av hjul kan jag starta på linjehojen, sist. Gör ett ganska oinspirerat tempolopp för träningens skull och blir 5:e sist på etappen, sist i totalen.

Jag har aldrig varit i närheten av så mycket strul på en helg. När vi sedan även var arrangerande klubb, med allt vad det innebär så blev helgen något intensiv. Prylar kan gå sönder, men det som är mest förundrande är mina vader, vad hände? Känner inget av det i efterhand så jag väljer att tro på vätskebristen.

Jag tar i alla fall med mig känslan i kroppen. Jag kände mig som en av de starkare både på linjet och GP:et så nu vet jag att formen definitivt är på väg.

Ikväll ska jag nog smyga igång träningen igen, behövde vilan igår. Imorgon ska jag hämta nya tävlingsmaskinen om allt går som planerat! Inga fler MTB-lopp på gamm-cykeln!