Igår var det dags att ta mig ur min bekvämlighetszon och åter börja lida. Straffet för en dålig vecka och en helg fylld av bröllop med tillbehör. Låter något pretentiöst, men för mig är det vad det handlar om. När jag är mitt i en period av hård träning är det bara kul att vara trött och ha ont. När jag däremot haft en dålig vecka blir jag bekväm och då är det alltid tungt att komma igång igen.
Då kör jag ett grispass, för att komma ur zonen.
Igår körde jag backintervaller löpning, tre-minutare. Jag använde en skogsbacke som till största delen består av gräsunderlag. Det är precis som treor eller fyror på cykel, fast värre, då man använder fler av kroppens muskler. Ansträngningen blir högre, alltså ett mycket bra grispass.
Jag körde 7 st och det tog aldrig mer än 30 sek tills pulsen var över 90 %. Då förstår ni att det blev några minuter högintensivt och att jag efteråt var ganska slut. Backen liger 25 min löpning hemifrån, naturligtvis sprang jag dit och hem. 1 h 45 min löpning summa kardemumma.
Idag ska jag köra lite teknikdistans på skogsmoppen och på onsdag blir det lite hårdare skogs-intervaller. Jag tror att så här på slutet av säsongen handlar det mesta om att försöka behålla form och motivation. Det är för sent för att bli bra, så då måste det vara bättre att träna så man har kul och behåller det man har i kroppen.
Jag ser fram emot helgen med LLSM och XC-cup i Falun. Kul att testa en ny LL-bana och söndagens XC-race ska gå på SM-banorna, som jag verkligen tyckte var roliga.