Den som gapar över mycket…

Ja, det verkar som om jag får vad jag hoppades på. Morgondagens Snapphanetur kan nog bli minst lika grisig som 2006. Här i Lund har regnet fullkomligt öst ner hela dagen, det håller faktiskt fortfarande på. Tror det började någon gång kring 03 inatt. Det finns ingen anledning att tro det skulle vara annorlunda i Hässleholm, 6 mil bort.

Banan är allt annat än regntålig, det blir lera och grus av det värsta slaget. Sliter ner både cykel och ork, känns som att cykla med punktering, det blir fint det här. Kanske kan min febless för regn och lera ha med min tid i Norrland att göra, men troligast är att gott om cykel- och multisportupplevelser i fruktansvärt väder, har varit härdande. Jag tappar helt enkelt inte lika mycket som många av mina konkurrenter, varken i fart eller humör.

Jag tycker väldigt synd om Fredrik Kessiakoff idag. Han ville så mycket och hade laddat i stort sett hela säsongen. Väldigt tråkigt, nu när cykel desutom fått lite utrymme i media. Fast alla vi som kallar oss elitidrottare vet hur det är. Har man en dålig dag så går det bara inte. Det måste han ha haft, det lät även så i intervjun på TV.

Däremot var det kul att se även Emil på topp 15 första varven. Att han sedan föll tillbaka var väntat, och en 35:e plats i sitt första OS är inte fy skam.

Rykten säger att Fredrik varit något besviken på sitt lag och uteblivna löften. Det verkar även som om han är sugen på att testa på LVG på högsta nivån, om rätt lag visar intresse. Det vore kul att se, han skulle garanterat hävda sig bra även där!

Nu hägrar sängen.

Annons

DNF

Årets första DNF är ett faktum. Trist, men oundvikligt, och tursamt nog på ett relativt oviktigt lopp. Tyvärr på ett lopp där jag hade vinstchans, om jag bara fått tekniken att stämma lite bättre. Det handlade om Grevaloppet utanför Karlskrona. Liten tävling med ca 50 startande och på papperet så var det jag, Joakim Åleheim och Magnus Mattsson som skulle slåss om segern.

Direkt från start blir det vi tre plus Christian från teamet som drar iväg och får en lucka. Jag och Magnus var innan start nervösa för Åleheim då han är rankad nr 1 i sverige på landsväg, och tidigare MTB-cyklist. Kolla på Fredrik Ericsson, ränderna går inte ur… 🙂

Dock imponerade han inte, särskilt inte skogen, och vi samarbetar utan svårigheter. Tyvärr så stämde inte heller min teknik idag och jag tappar de tre på en knepig stigbit, efter att Joakim fått stopp i täten. Jag kör dock ikapp dem på nästa grusväg, lagom till stigen börjar igen. Vi håller fin fart på stigen och jag känner mig stark. Då vurpar jag på en såphal träbro. Utan att jag hinner reagera försvinner cykeln ner i bäcken, jag slår knäet stenhårt i något, förmodligen en stolpe och jag ligger på bron.

Länge sedan jag kände sådan smärta. Jag fick lägga mig i en buske för det gjorde ont så jag mådde illa. Efter några minuter av irrationellt tänkande (det ska bara gå över, sen kör jag ikapp dem på grusen) hämtar jag upp cykeln ur bäcken och försäker cykla.

Jag kan inte veva runt pedalerna utan stor smärta, så det är bara att ge upp. Haltar på stigen, rullar på grusvägarna och efter ca 20 min hittar jag en genväg till mål och bryter. Så surt. Jag valde att inte riskera viktiga tävlingar för denna relativt obetydliga. Nu har ju Bockstensturen fått SM-status, så i efterhand ett bra beslut, även om jag var både sur och grinig efteråt.

Jag har haft ordentligt ont i veckan, varit ganska öm. Dock har det inte känts som om något är sönder, skönt. Igår körde jag första passet på cykeln sedan i söndags, det blev ett hårt backpass med Tim. Inte den optimala uppladdningen inför SM. Den här veckan skulle ju vara hård och tung, men tyvärr så kan jag inte göra så mycket åt det. På söndag ska jag testa formen igen, dags för Snapphaneturen i Hässleholm. Jag hoppas på regn och mycket lera! 🙂

Kung Gustav, svenskt stål biter!

– ”Jag skulle aldrig vilja göra om det här loppet. Aldrig, säger Gustav minuterna efter bragdloppet”

Säger man så efter sin karriärs dittills största framgång, då har man verkligen tagit ut sig. Som många av oss vet, handlar elitcykling mycket om att kunna lida. Både på tävling och träning. Det är Gustav Larsson från Småland en av de absolut bästa i världen på!

Återigen satt jag framför radion, den här gången på jobbet, och skrek mig hes. Han var ju helt överlägsen uppför, körde in över 30 sek på världsmästaren Cancellara och knäckte totalt Contador. Att sen F. Cancellara var för stark/galen/tung i utförskörningen var relativt väntat. Där är det få, om någon, som slår honom.

Sista mellantiden:

1 Gustav Larsson (Sweden) 49.52
2 Fabian Cancellara + 6 sekunder

I mål:

1 Fabian Cancellara – 1.02.11
2 Gustav Larsson – 1.02.44, + 33 sekunder

Det är otroligt roligt och väldigt imponerande. Nu kommer våra två första medaljer från cykel, precis lite av den positiva publicitet som cykel så väl behöver. Jag märker det direkt på exempelvis jobbet. Folk kommer och frågar mig hur det gick till, hur man tävlar osv.  Då är det extra synd att media dels hatar cykelsporten , dels åter igen beskriver det som en superskräll, närmare en bragd.

För mig var Gustav en av kanske 10 cyklister som hade chans på pallen, om han fick en bra dag. Det fick han verkligen. Skriv inte ner Gustavs glädje eller prestation genom att prata om skräll eller bragd. För oss insatta är det välförtjänt och något han har kapacitet för. Snart är det VM…

Prat om skräll och bragd kan ju vara smickrande, men när kvällstidningarna direkt börjar plocka billiga dopingpoäng genom finurliga rubriker, då blir jag less. Sveriges största kvällstidning hade rubriken ”Hjälten fast i dopingtest” överst på hemsidan, minuter efter loppet. Anledningen var att det tog Gustav två timmar att ”kissa i burken”. Pinsamt Aftonbladet! Prova själva och kissa på beställning, efter en sådan drabbning. Antagligen fick de kritik, för rubriken byttes senare. Även en otroligt dåklig påläst krönikör på Sydsvenskan drar sitt strå till stacken. Faktabaserad kritisk granskning verkade inte riktigt vara hennes grej.

Ikväll har jag cyklat vilse i 1,5 h, sen körde jag 6-minuters intervaller i Bokskogen. Härligt trött efter det.

SM i Marathon är inställt!

Ja, alldeles nyligen gick SCF ut med denna nyhet på sin hemsida. Jag blir så förbannad, rent ut sagt!

Läs på Svenska CykelFörbundet.

För er som inte vet är det SM-disciplinen för långlopp på MTB vi pratar om. I år låg detta som en egen tävling utanför Långloppscupen. Det skulle anordnas 20 september 2008, av den nya Mountainbikesektionen i Åsarna IK.

Hur är det möjligt, att med endast en månad kvar inse att ett arrangemang inte är genomförbart? Min främsta kritik går inte till Åsarna IK, som gjorde ett bra första-års arrangemang i fjol, utan till SCF, vårt riksförbund.

Vad arbetar de med för rutiner när de godkänner/avslår arrangörers ansökningar? Det är ju inte en liten allianstävling vi snackar om, utan ett SM, ett stort mål för många!

Vi var många som redan från början höjde på ögonbrynen åt ett SM i Åsarna, särskilt i slutet av september. Maria , min sambo, kommer från Åre, 14 mil därifrån. Hon berättar gärna att det inte är ovanligt med snö vid den tiden på året, särskilt inte uppe på kalfjället, där delar av loppet går. Det geografiska läget talar ju inte heller för ett kommersiellt lyckat SM.

Det måste ju dessutom, redan från början, stått klart att det handlade om jaktveckan. Herregud, i Norrland jagar så gott som varje manlig individ från 14 år och uppåt! Vad trodde de?

Trots allt detta såg jag fram emot arrangemanget, då banan i fjol var jättefin och arrangörerna engagerade. Bara en sådan sak som att Wassberg var banläggare. Detta SM var ett av säsongens huvudmål för mig, en inriktning jag delat med många andra.

Jag kan inte låta bli att undra hur länge SCF vetat detta? De skriver redan nu att det inte finns någon annan arrangör och därför utgår mästerskapet. Innebär det att de letat efter andra? Hur länge då? Är det inte möjligt att låta Bockstensturen i Varberg arrangera mästerskapet?

Skvaller och rykten uppstod i en tråd på HappyMTB för ca 2 veckor sedan. Då kunde det konstateras att med en dryg månad kvar var hemsidan ej uppdaterad, man kunde inte anmäla sig någonstans och ingen visste något om banan. Det var helt enkelt många frågor som hängde i luften.

Hur, samt på vilka ska vi skrika/klaga om detta?

Finnmarksturen 2008

I lördags gjorde jag nypremiär på Finnmarksturen efter tre års frånvaro, och fick till ett mycket fint lopp.

I starten, samt uppför de två första backarna, satt jag fint med i tätgruppen. I utförskörningarna och de första skogspartierna gick det sedan väldigt fort och det bildades en andragrupp bakom de åtta främsta. Jag satt med i denna andragrupp, något orolig, för jag tyckte att gruppen var onödigt stor.

Första riktiga utförskörningen, bild av Harri Manni, HappyMTB

Mycket riktigt så sprack den på ett stigparti, strax efter att vi kört ikapp Mathias Bergkvist och Matthias Wengelin. Dessa attackerade nämligen och kom då iväg igen med bl.a. Mikael Salomonsson. Tyvärr hade jag precis tagit en längre förning och satt för långt ner för att orka hänga med och blev kvar i tredje gruppen. Samarbetet fungerade väl, men det gick för sakta, så in på ett stigparti smet jag först in och attackerade iväg ensam.

I stigningarna upp mot Skattlösberg anslöt Benny Andersson från teamet och vi kunde hjälpas åt. Strax efter anslöt även Fredrik Svärm och Niklas Andersson. När Niklas sedan höjde farten upp mot Ljungåsen var jag med på noterna, så även Fredrik. Vi var väl jämnstarka, så vi kunde alla hjälpas åt med jobbet och samarbetade nästan hela vägen in i mål.

Uppför Krabobacken attackerade Niklas först en gång som jag orkade täta, men sen direkt igen, den attacken orkade jag inte göra något åt och Niklas försvann. Sedan följdes jag och Fredrik åt in tills mål. Vi såg Niklas, Fredrik Edin och Mikael Salomonsson framför oss, men orkade aldrig gå ikapp. Vi försökte båda stöta ifrån den andra några gånger, men ingen klarade det. Jag har en hyfsad spurt och drog förbi honom på målrakan!

Målgång, bild Carina Börjesson

I mål så var jag nöjd med ett av mina bäst genomförda lopp någonsin och fick för det en 13:e plats och ett rejält förbättrat personligt rekord. Jag är som helhet väldigt nöjd med loppet och hade inte, just nu, kunnat köra speciellt mycket fortare någonstans. Samtidigt så vet jag att nu är topp tio väldigt nära, då jag såg dem gå i mål. Kanske hade det gått om jag orkat följa den första attacken från andragruppen?

Från tävlingsdagen så tackar jag speciellt langningsteamet från Almby IK, med Ola ”Kryckan” Hellström i spetsen… 🙂 Även Mathias som kastade åt mig raketbränsle vid Ljungåsen. Helt kanon med fyra lagningar!

Jag är väldigt motiverad och går nu in i säsongens sista del och en planerad formtoppning inför Bockstensturen och Maraton-SM i Åsarna.

Ikväll fick mina sega ben smaka på löpintervaller runt Lunds fina avloppsdammar. Tjo!

Stjärnornas helg

I helgen är det framför allt två personer som imponerat på mig, båda är cyklister. Emma Johansson, Härnösands CK och Fredrik Ericsson, CK Cykelcity. Vilka idrottare!

Emma tar den första OS-medaljen för den svenska truppen och den första svenska OS-medaljen för damer på cykel, någonsin! Ett STORT grattis!

Hon gjorde ett taktiskt perfekt och ett mycket starkt fysiskt lopp. Jag, Tim och Maria satt och skrek oss hesa i klubbussen på väg hem från Ludvika, gåshud är bara förnamnet! Sen tycker jag att media lite orättvist målar fram det som en skräll, för det var det inte. Ett vunnet silver! Så stort för henne och svensk cykel, hoppas det blir lite mer positiv publicitet nu. Det är bara synd att det ska krävas en söt, liten tjej för att det ska hända något.

Den andra personen kan man inte annat än imponeras av. Lördagens Finnmarkstur var en uppvisning av Sveriges just nu bästa allroundcyklist, Fredrik Ericsson. Vilken form och vilken styrka. Jag gör ett bra lopp på Finnmarksturen, men får ändå stryk med drygt 20 min. Han vinner framför OS-cyklisten Emil Lindgren och slår nytt banrekord. Underlaget var inte optimalt.

Kan inte någon ge honom ett proffskontrakt i ett lag och i ett land där han trivs, så vi slippet slåss med honom på hemmaplan? I början av loppet fick han problem med cykeln och stannade i kanten. 30 sek senare susade han förbi hela tätklungan i dubbel hastigheten och återtog sin position, längst fram. Kan man annat är grina? 

Jag återkommer med min racerapport.

Distade backpedaler

Nu känns det skönt att åter närma sig en MTB-tävling. Synd bara att det är Sveriges värsta grusvägsrally, och inte en riktig mtb-tävling. Jag har bara kört Finnmarksturen två gånger och jag har aldrig gillat banan. Det är för mycket grusväg och för lite stig. Trots allt så är jag laddad och ska åter visa att jag kan. Det har varit för mycket landsväg nu sedan XC-SM.

Så här ser man ut efter ett tröttsamt linjelopp.

I tisdags hade jag ett riktigt glädje-pass. Jag åkte till Romeleåsen för att testa en ny backe för intervaller som Magnus tipsat om, Gökbacken. Den tog ca 5 min till toppen och var en blandning av dålig asfalt och grus, sista biten stig i skogen. Perfekt för att köra 4:or eller 3:or i. Jag läste någonstans att 4:or är sååå 2006, så det är väl tur att jag mest har sysslat med 3:or.

Det blev ett fint pass med totalt 6 st intervaller uppför skiten, men det var inte glädjeämnet. Mitt i backen låg en hästgård med stall ut mot vägen. På ovanvåningen på stallet repade ett hårdrocksband! Det var riktig hårdrock med dubbelkaggar, tung bas och distade gitarrer! Så varje gång jag passerade ökade farten i ren glädje! Jag fick lust att sjunga med, men det räckte inte luften till… Det kommer bli fler pass i den backen! Tyvärr fick jag aldrig se de som spelade och jag ville inte knacka på och avbryta. Men ser jag dem någon gång ska jag berömma dem!

Igår körde jag sista passet inför Finnmarksturen. Jag skulle köra ca 2 h med inslag av backar. Tyvärr körde jag (igen!) vilse i min jakt på skånska backar, så passet blev närmare tre timmar, innan kvällsmaten. Det känns lite i benen idag, men jag hoppas och tror att det är bra imorgon bitti, 10:00. Mina fina Skins kommer att sitta på hela vägen upp i bilen och det har ju hjälpt förr. Kanske sover jag med dem på också.

I onsdags var jag med några kompisar och kollade på fotboll, det var en av dem som spelade. Matchen började 19:00 och vi var där tills ca. 20:00. Vi tänkte att då hinner vi se lagom mycket av slutet. Vi hann se de sista 3 minuterna! Tydligen hade de börjat tidigare och kortat ner speltiden, då ingen var särskilt sugen att spela, varken spelarna eller domaren. De är seriösa de där fotbollspelarna… Då blev vi bittra och sura, så vi åkte och köpte Kristianstads största glass istället!

Nu ska jag dricka kaffe, haj!

Semesteravslutning

Mastodontinlägg. Nu skulle jag berätta hur jag avslutade min semester med säsongens första vinst, i vår landsvägstävling på hemmaplan, Wendes GP. Tyvärr fick jag några käppar i hjulen så jag blev istället 10:a. Käpparna stoppade jag själv dit. Vi i seniorklassen startade tillsammans med elit och junior och jag kände mig stark, fin form nu. Var bland de mest aktiva hela loppet igenom, men gjorde ett taktiskt misstag ut på sista varvet. Gick med i en vass attack där mina två attackkollegor tyvärr inte orkade och jag hamnade själv i motvinden. Sista kurvan är en 90-graders 300 m före mål och jag tänkte att orkar jag dit så kan det gå. Tyvärr så kom klungan ikapp precis innan kurvan och då var jag ju rökt. Slet hårt för att ändå placera mig och blev bland de sista i den första klungan.

Annars kan jag bara konstatera att många timmars hård träning, som vanligt, ger bra tryck i benen. De två senaste veckorna har jag kombinerat semester med en kortare, men hård, uppbyggnadsperiod inför den sista delen av säsongen. Har kört ca 35 h på två veckor. Mycket distans, men även en hel del kvalitet, då motståndet på träningarna är bra, mycket tack vare Magnus Mattsson, toppåkare i H30. Vi har haft ett miniträningsläger i Malmö/Lund, där vi testat nya träningsområden och stigar, bl.a. Söderåsen och Köpenhamn. Det sistnämnda var en riktig höjdare. Jag, Magnus och Christian gav oss iväg tidigt på morgonen med cyklar på Öresundståget. Magnus har bott i Köpenhamn och var guide. De som säger att Danmark är platt borde åka hit. Vilken natur och vilka singletracks, vi var i extas alla tre! Drygt sju timmar senare var det dags för bad, glass och sedan hemfärd. Fint pass. Flera liknande pass har det blivit på semestern.

Vi var kvar i Rättvik och Norberg veckan efter Mörksuggejakten, hann även med att besöka Ola och Tina i Örebro på hemvägen. Sedan dess har vi varvat utflykter med träning på förmiddagarna och bad på eftermiddagarna. Havet i Lomma har varit sköna 22 grader hela semestern! Vi har bitvis varit riktiga turister, kul, testat både sevärdheter och massa stränder. I torsdags hälsade vi på Hugo och Kristofer i Tylösand, ännu en höjdardag. Innan vi åkte på morgonen drog jag upp Maria 06:00 så vi hann träna 2 h med insprängda 4:or i backe… 🙂

Som ni kanske vet gick Mörksuggejakten OK, blev 23:a, var ganska trött och ensam sista milen. Fegkörde med slang och 2,4 bar i däcken för att inte punktera, vilket bidrog till att jag hade det kämpigt i skogen med min klunga. Jonas V noterade detta och gjorde vad jag borde gjort tidigare, höjde farten på en stig och sen var jag ensam. En ändå helt ok tid i kombination med hårt motstånd gav en något mer blygsam placering.

SM-tempot vill jag knappt prata om. Hade enligt rapporter en riktigt bra tid på G, men skär upp sidan på däcket i sista utförskörningen med 800 m kvar till mål. Sprang i mål näst sist och gråtfärdig/arg. Efter ett trevligt snabbesök i Örebro åkte vi hem för en dubbelhelg på landsväg, linje lördag och GP söndag, allt i Malmö. Lördagens kantvindsrace var fint, men jag hade det tungt i klungan, satt jämt fel och fick ta massa vind. Slet mig dock kvar och kom i mål, mer än hälften bröt. GP var bättre, låg i topp på sista varvet, men gjorde bort mig i en kurva. Är man för snäll så blir placeringen därefter.

Vi har hunnit med massor på vår semester, känns som om den varit 2 månader lång, inte tre veckor. Dessutom har vädret varit bästa tänkbara. Det var faktiskt ganska skönt att gå till jobbet imorse, särskilt när det regnade aggressivt!

På fredag går klubbussen till Ludvika och Finnmarksturen!