Finnmarksturen

Först något annat. Dagens, och årets, största grattis går till teamkollegan, stålmannen Benny Andersson, Åstorp CK. I lördags lyckades han med något som är få förunnat. Han blev världsmästare i XC.

Han hade en dansk och en italienare i hasorna men visade vem som är bäst i världen och körde ifrån. Alla som känner Benny kan intyga att han verkligen är värd detta guld och många är vi elitåkare som på flera tävlingar fått finna oss i att bli ifrånåkta av denna H50-ikon. Stort GRATTIS Benny!

Fredag ledig från jobbet, 65 mil i bil upp till Ludvika och sedan hem igen. Allt för att cykla ett ganska tråkigt lopp där man konstant sitter och är förbannad på dessa enformiga grusvägar. Fast nu är jag lite negativ, det är när man är förbannad det går bra. Dessutom fick vi gå på kräftskiva i Ludvika på lördag kväll, vilken trots noll alkoholintag, malde ned min redan lagom förstörda kropp. Så helgen var riktigt kul och nu kan jag vila upp mig på jobbet.

Loppet:

Starten gick i makligt tempo. Även efter att mastern släppt så gick det lugnt uppför de första backarna och jag satt med enkelt i täten. På de första skogsstigarna började det dock gasas och jag satt snart i andragruppen med bl.a. Paul, Mikael Salomonsson och Niclas från Kolmården. Så långt var det bra och i den gruppen handlade det om platserna 8-15, perfekt. Sen kom tyvärr det ”vanliga”, på mil två och tre. Jag får det riktigt kämpigt med farten på framför allt platten och tvingas till slut släppa gruppen. F-n också, inte igen!

Livet är inte roligt ensam på Finnmarksturen. Väldigt besviken och med låg motivation så blir jag ikappåkt av bl.a Christian Månsson och Martin Wennhov, träningskompisarna hemifrån. En liten strimma hopp tänds, då Christian är en riktig motorcykel. Kanske kan vi köra ikapp? Jag får nog tyvärr säga att de för dagen inte var så starka som jag hoppats på, ffa i skogen. Jag fick dra mycket och det märkte även Ola när han kom ifatt oss. Då fick jag lite skäll…. J

Efter bergspriset så vurpade först Christian och sedan körde jag mer eller mindre nästan över honom. Gruppen försvann och helt plötsligt så var jag ensam igen. Men på nästa grusväg ser jag Ola, som inte anser sig ha något att köra för och därför väntar in mig. Dagens välgärning, tack Ola! Maken till lyxryttare får man leta efter. Han hjälper mig fint i någon km tills de långa stigningarna upp mot Ljungåsen börjar, där säger han bara : ”Kör nu”!

Jag laddade på hårt uppför backarna mot Ljungåsen och började se gruppen framför mig. I skogspartiet inför sista stigningen mot bergspriset så är jag äntligen ifatt. En nästan 10 km lång ensamjakt blev till slut lyckad. Jag vilade en liten stund, men sedan fick jag åter hjälpa till. Faktiskt så var det mest jag och Martin Filipsson som orkade hålla uppe farten.

Med drygt två mål kvar började jag och Martin bli lite irriterade, för nu var det lite väl mycket maskande, så vi började köra ganska hårt. Gruppen släppte i backar och skogspartier, men så fort det blev flack grusväg så var de där på hjul igen. Men de fick slita, det syntes. Vi visste att enda chansen att komma ifatt någon, var om någon gått i väggen, så vi koncentrerade oss på att slippa spurta. I motlutet innan Krabo-backen (heter troll-backen så?) fick jag, Martin och en kille till en stor lucka som vi höll i mål. Tyvärr vurpade jag på sista spången över sista bron, precis som Oscar, så där försvann chansen att slå Martin och den andra killen. Rullade i mål på 18.e plats, inte särskilt nöjd.

Placeringen är helt ok, men det är inte kul att känna att jag orkar mer. Jag var inte lika slut som många andra trots hårt arbete under hela loppet. Det låter drygt, men faktum kvarstår, jag är helt enkelt för stark för de grupper som jag hamnar i efter att släppt täten efter 2-3 mil. Det går för sakta, men man orkar inte ensam stöta ifrån och ikapp, för i grupperna längre fram är de snabbare.

Nya tag. Detta var min sista deltävling i Långloppscupen i år. Nästa helg är jag på bröllop i Västerås. Jag kommer antagligen att sluta som 18:e eller 19:e i cupen, vilket känns så där.

I fjol var jag 15:e, fastän att jag är lite starkare i år. Jag var sjuk och körde kass på Billingen, det har man inte råd med om man vill högre upp. Sedan tog jag ett stort steg till förra säsongen, men lyckades, som väntat, inte ta ett lika stort steg till den här säsongen. Dessutom känns det som om många andra också blivit bättre och det har kommit upp några riktigt bra från juniorklassen, vilket bara är kul.

Jag ska nu avsluta säsongen med en riktigt bra placering på SM i Falun och sedan blir det några sista XC-lopp.

Annons

Götalandsmästerskapen, Tempo och XC

Lördag, Tempo

Ingen favoritgren, är för dålig på att pressa mig till max ensam. I alla fall i skogen. Ville ändå göra ett bra resultat då det nästan är hemmaplan och de få som var på plats bjöd upp till bra motstånd. Paul Wirenstedt var nog förhandsfavorit, vilket han levde han upp till och vann relativt enkelt. Tvåa var duktiga förstaårs-senioren Martin Filipsson och trea blev alltid starka Stefan Carlsson. Fyra Andreas Olsson Åstorp och sedan kom jag, näst sist.

Vad hände då? Jag kraschade så klart. Det har man inte tid till på tempo. Säsongens första stora krasch som jag faktiskt fick ont av. Precis innan en bro så bara försvann framhjulet, hann aldrig reagera. Slog magen i styret och tappade luften. Lite surt då jag faktiskt körde bra innan dess. Fick tid mot Christian Betilsson som vann junior. Jag körde jämt med honom, så en pallplats hade jag orkat med.

När jag väl hämtat mig och vridet rätt styret så kom Stefan. Hängde på honom och körde åter ifrån honom i skogen. Ute på grusvägen så orkade jag dock inte följa honom. På sista skogspartiet så lossnar styret mer och mer och jag kör sista 2 km med styret vridet nästan 45 grader, inte optimalt.  Nya tag.

Söndag XC

7 varv á 6,3 km med 160 hm per varv. Fin bana där fysiken var betydligt mer utmanad än tekniken. Jag visste att starten skulle bli helt avgörande för min del. Är den mest uthålliga i startfältet, men brukar ha problem med den höga farten under de första varven.
 
Kom iväg bra i starten tillsammans med blivande vinnaren Martin Filipsson samt Paul W, Benny S, Krisse och Stefan C. Jag och Martin körde hårt från start och vår grupp fick direkt en lucka. Kändes kanon i kroppen och jag kunde för ovanlighetens skull sitta med i startfarten.
 
Första gången uppför banans enda riktiga backe, en relativt brant backe med en del lösa stenar, fick jag dock problem. Benny låg framför mig och fick ett litet stopp och då körde jag in i hans hjul och fick stopp. Tvingades hoppa av och springa, men tappade tyvärr tätklungan där. Försökte köra ikapp med stumma löp-ben, men kom aldrig tillräckligt nära. Tappade mycket tid på de två-tre första varven då det var riktigt jobbigt att köra ensam och försöka gå ikapp.
 
På fjärde varvet fick jag dock syn på Benny och Krisse och gick ikapp dem ganska lätt. Gick direkt ifrån Benny, men Krisse hängde på. Vi följdes åt tills varvning efter femte varvet, då hans lopp i juniorklassen var slut.
 
Körde resterande två varv i så högt tempo jag orkade, men närmade tyvärr inte mig Stefan på 3:e-platsen. Gick i mål på den försmädliga 4:e-platsen, besviken. Det är frustrerande att köra ensam två minuter bakom pallen, i samma fart. De minuterna jag tappar, försvinner som sagt under de första varven. Idag kändes det bättre än normalt i starten, men stoppet i första backen gjorde att jag aldrig fick chansen att utmana grabbarna framför. Nästa gång!
 
Härnäst väntar en av favoriterna, Finnmarksturen. Hur kör ni inför den, hård träning eller vila? Jag kommer köra hårda, korta pass den här veckan.

Snart är det höst

En blandat deprimerande och rolig tanke. Hösten är kall, blöt, mörk och blåsig. Hösten är också avkopplande, gul-röda löv, frisk hög luft och tid för annat än cykel.

Det är också tid för cykelcross. Henrik Öijer, cupsamordnare och initiativtagare till cupen, har snart bråda dagar skulle jag tro. Jag ska själv förmodligen bara köra några enstaka CX-lopp, men jag tycker konceptet är fantastiskt kul och bra för svensk cykel. Fartfyllt, publikvänligt, lerigt och blött, samt på en begränsad bana. Det bästa av cykel helt enkelt.

Det ska självklart stöttas. Titta in på cupens hemsida och lär er vad cykelcross är. Kolla in arrangörerna och banorna. Framför allt, prova själva. Har man ingen cykelcross finns det sportklass som det brukar vara många startande i.

CX-Cupen 2009
17/10 Norbergs CK
18/10 Almby IK
31/10 CK Valhall
1/11 Södertälje CK
8/11 Lidköpings CK
15/11 Mölndals CK

För CX-Cupen, tryck här.

Nu ska jag käka lunch, sen åker jag till Götalandsmästerskapet i Hässleholm. Tempo… 😐

Vetenskaplig cykling

Älskar jag. Civilingenjören i mig bara skriker av glädje när jag kan analysera och studera cykel vetenskapligt. Det senaste är från Filip Larsen, grym triathlet, som skriver intressant om Sveriges bästa cyklist, Gustav Larsson.

http://sub2.bloggagratis.se/2009/08/18/1913909-hur-stark-ar-gustav-larsson/

Sammanfattat är det en numerisk analys ur en etapp av Tour of California, där Gustav redovisat Watt-värden. Ganska teoretiskt resonemang, men gillar man siffror (vem gör inte det?) så älskar man detta.

Gustav presterar alltså 30 min på 471 SRM-Watt och en tröskel runt 430 SRM-Watt, mitt i ett etapplopp! Galet. När sedan Filip svävar ut och översätter det till en mils löpning på 27 min, då snackar vi fart! Cheeses.

Det ger onekligen en viss distans till vad de egentligen presterar, de där proffscyklisterna. Vad tror ni en allsvensk fotbollsspelare orkar med… 🙂

Varför sitter ni här och läser? Ut och träna med er!

LVG i dagarna tre

I fredags åkte jag och Tim till Värnamo för att starta i vårt första Elit-GP, High Chaparall GP Vi är båda två i bra form, men var förberedda på snabb åkning. Vi hoppades dock på att kunna slita oss kvar tävlingen ut. Det gick inte. Det är bara att inse, skillnaden mellan Elit och Senior är enorm, särsklit i tekniska GP:n. 

Vi trodde båda två att vi som MTB-cyklister var bra på att svänga. I seniorklassen är det verkligen få cyklister som kan svänga fort. I Elit var det annat. De var helt respektlösa i varje kurva. Nu var detta visserligen ett GP-lopp för riktiga specialister, med många skarpa, tighta svängra, men som de körde. Full fart in i kurvorna, ingen broms och det slog gnistor om pedalerna. Kom det en trottoarkant i vägen så hoppade man helt sonika upp på den. Galet. Igångdragen blev därefter, galna. Jag med min kompaktutväxling, 50-11, låg på näst tyngsta växeln ur kurvorna, sen var det bara att maxa för att hålla hjul.

Jag var tyvärr inte riktigt med i starten utan hamnade direkt bland de sista och sedan var det svårt att ta sig framåt. Jag hade nog med att hålla hjul. Efter drygt 20 min flög killen framför mig av klungan och jag gjorde allt för att täppa luckan men orkade inte. Körde två varv ensam, men tog inte in på klungan så då steg jag av för att spara mig inför helgen. Synd, för jag såg sedan att bak mig fanns en grupp som jag kunde åkt med. Nästa gång är jag beredd och då kommer jag sitta med. Det får nu även vara slut på kompaktutväxlingen så länge jag är i svensk terräng. Det var skönt nog flera stycken som flög av före mig.

Helgen fortsatte i Burseryd där det var GP, Södra Hestra Sparbanks Grand Prix, på lördagen och linje, Västboloppet, på söndagen. Båda loppen var korta, 12 varv á 2,2 km på lördagen och 4 varv á 18 km på söndagen, men intensiva. GP-varvet var ganska tekniskt med en backe på mitten som innehöll två skarpa igångdrags-kurvor, riktigt kul varv! Linjeloppet passerade samma backe kring mål, men gick sen ut på ett jättefint böljande småkuperat varv, som gjort för attackåkning.

Nu var det lagkörning med vårt seniorlag som gällde. Då gör jag det som jag är bäst på. Attackera, attackera och attackera. Där emellan täppte jag igen attacker från andra lag. Grymt kul cykling, men inget man vinner lopp på, i seniorklassen där många är jämnstarka. De flesta attackerna blev i backen och kurvorna, men då det gick utför direkt efter täpptes det nästan alltid igen direkt. Dock slet det på många då endast 40 st av 71 startande kom i mål. Efter flera utbrytningar blev det klungspurt där jag blev 15:e man, trött. Skulle aldrig attackerat sista gången i backen, för jag hann inte riktigt återhämta mig till spurten.

Inför söndagens linjelopp åt vi mongolisk buffé och därefter var taktiken solklar. Vi skulle attackera. Det skulle sitta med någon från CK C4 i varje utbrytning och så fort den blev inkörd skulle vi motattackera. Då är LVG kul! Vi levde verkligen upp till taktiken. Vi hade knappt fått fast fötterna i pedalerna förräns Tim kastade loss och fick med sig ett par andra. Sedan var det igång och jag och Tim jobbade verkligen hårt. När någon annan var loss så satt jag i topp och kontrollerade farten och tog utbrytningsförsök. Jag grillade på lite i backarna för att försöka trötta folk. Till sist blev det faktiskt jag som satte in attacken till den utbrytning som höll.

Tim hade precis varit loss med två andra. När de blev inkörda av klungan så smög jag fram på vänsterkanten och precis i en lagom lång backe laddade jag för fullt och tre andra gick med. Vi körde på i ungefär ett varv, sedan anslöt några som också attackerat loss, bl.a. Tim och Peter från klubben. Peter är klubbens bästa spurtare, så därför fick jag och Tim hålla farten i gruppen. In mot målgång var jag dock åter för het.

Några i gruppen hade försökt attackera loss utan att lyckas, så för att undvika det drog jag på hårt i täten för att hålla hög fart. Dock fick jag en lucka vilket aldrig var meningen, en lucka som jag visste att jag inte skulle orka hålla på den sista tekniska halvkilometern. När gruppen då kom ifatt så var jag trött och orkade inte hjälpa Peter, än mindre spurta själv. Rullade därför i mål sist i utbrytningen, 12:a.

Jag är ändå nöjd och hade framför allt riktigt roligt! Länge sedan jag känt mig så stark och med tanke på hur hårt jag jobbade hela loppen igenom så hade jag inga ben att sätta emot i spurterna.

Som ni märker är taktik inte min starka sida i LVG. Jag är helt enkelt lite för het och det är så j-kla trist att sitta i en klunga och vänta på spurt… 🙂 När jag sa det till en klubbkamrat så sa han. ” LITE för het?! Patrik du är hetast i hela svenska Seniorklungan!” Det har han kanske rätt i, man kan ju inte gå på allt.

Enligt min tränare så får jag inte vila än. I måndags körde jag hårda löpintervaller och igår tisdag MTB-distans. Idag ska jag köra intervaller på XC-banorna som ska användas i helgens GM. Imorgon ska jag vila!

Galna cyklande danskar

I onsdags var jag åter på Dust Cup, vardags-tävlingsserien i Danmark. 5:e deltävlingen gick i en superfin skog utanför Roskilde. Banan var ca 7 km lång och var bitvis rejält stökig med rötter och sten. Banan var 95 % stig, två enstaka grusvägar och 150 hm per varv. Tydligen passerades Danmarks högsta punkt… 🙂  I Dust Cup kör man 80 min, då måste man ha gått ut på sista varvet. Vi i topp 30 hann med fyra varv.

Det var drygt 600 startande. Jag säger igen, 600, en onsdag! Det är som ett normalt svenskt långlopp, fast de planeras typ ett år i förväg. Vi borde verkligen fundera över vad vi gör för fel i Sverige. Danmark är på en annan planet när det gäller enkel cykelglädje.

Första gången man startar köper man ett chip för 150 kr. Då kan man antingen anmäla sig för alla sju deltävlingar för 800 kr, eller betala 150 kr per gång. All anmälan sker över nätet. Det är bara att dyka upp och ställa sig på startlinjen. I ett av sju (!) startled. När ska SCF fatta att vi behöver chip. Ett licensbundet chip som man köper själv. Slipper nummerlappar. Då är investeringen för tidtagningssystem osv snabbt betald. Det är 2009 nu…

Tävlingen då? Ja, det kändes att jag kört typ två MTB-pass sedan SM. Första varvet träffade jag nog det mesta i skogen i mina försök att köra fort. Funderade om det var fel på dämpning eller lufttryck, eftersom det slog så dj-vulskt. Fick på en bra start, topp tio. Benny S passerade och jag hängde på. Tappade honom tyvärr ganska snabbt när det värsta stöket började. Sedan kom Tim och jag hängde på honom. Höll inte heller så länge tyvärr, miss av mig kombinerad med grym Tim. Den här banan var som gjord för Benny och Tim, dock inte för mig. Mycket stök och bröt, samt för lite backar.

Resten av racet låg jag mycket ensam i ett vakuum, då blir jag tyvärr lite bekväm. Sista varvet kom jag ifatt en kille och vi hjälptes åt tills han släppte mig i en backe. Gick i mål som 19:e man, 1,5 min bak Tim på 17:e och 2 min bak Benny på 12:e plats. Så det var tätt.

Grymt kul var det i alla fall och riktigt bra, jobbig träning! Ca 1h över 90 % visade klockan. Sjukt egentligen att man orkar det. XC är nog det jobbigaste man kan göra på cykel. Varje gång man tränar LVG för att tävla MTB så inser man att LVG är tramsigt. Det är ju inte jobbigt!

I helgen ska jag tävla just tramsigt. En LVG-helg i Smålands mörka skogar väntar. Ikväll High Chaparall Elit GP i Värnamo, lördag Södra Hestra Sparbank GP och på söndag Västboloppet. Det ska bli fett!

Dags för slakt!

Japp, nu har nästa tunga träningsperiod påbörjats. Förhoppningsvs kan det bygga vidare på en just nu helt ok cykelform. Det kommer bli en fin-fin blandning av tung distans och riktiga kräk-intervaller. Däremellan har jag också en del att göra på jobbet, så här efter semestern.

Vi kom hem i torsdags och sedan dess har jag tränat lördag, söndag, tisdag, onsdag och idag. Distans, långa intervaller, långa intervaller, backintervaller och ett rullpass idag. 14 h på 5 pass över 6 dagar. Imorgon fotsätter det med backdistans. Då är vi ett helt gäng som åker till Torekov och Hallandsåsen. Där ska vi avverka så många höjdmeter vi hinner på 6 h.

En ny favorit. Cykla 1 h distans för att ta dig till backen. Kör sedan så många 7-minuters intervaller du orkar med bibehållen fart. Cykla sedan med 1 h distans. Efter jobbet, innan kvällsmaten. Garanterar trötta ben.

Nästa vecka blir det fortsatt distans men även betydligt mer fart. Jag ska tävla onsdag, fredag, lördag och söndag tänkte jag. Missa inte Dust Cup på onsdag!

Nu är det sängen!

Senaste 3 veckorna

Jag glömde ju att lämna Out-of Office meddelande, men jag har i alla fall haft semester. I Dalarna, Åre och slutligen lite i Lund, allt med underbart sällskap. Kort sammanfattning:

Mörksuggejakten 12 juli

Blev 22:a. Inget vidare. Satsade hårt i början uppför Vidablick, ville verkligen vara med en bra grupp utför för att få hjälp resten av loppet. Lyckades med det, men fick också betala det pris som hög fart kräver. Riktigt trött på mitten, piggnade sen till lite, men för sent. Det är dock så här jag kommer att köra nu, måste det för att kunna ta nästa steg.

XC-SM

Tempo, 22:a av drygt 40

Torsdagen var första tävlingsdagen. Gjorde, som vanligt när det är tempo, en kass insats. Vet inte om det är motivation eller helt enkelt för låg startfart, men det går för sakta. Riktigt kul utslagsgivande bana dock, som gav försmak inför XC-loppet.

Under fredagen provkördes banan, det hejades på veteranerna, samt tog det allmänt lugnt.

XC, 17:e av drygt 40

På lördagen var det så dags för höjdpunkten, XC-loppet. Bancykelklubben hade fått till en riktigt tuff bana med 250 hm per varv. De utnyttjade verkligen terrängen runt Lugnet och banan kändes internationell, tuff både uppför och utför. Kanske den roligaste XC-bana jag kört.

Varför gjorde jag då min sämsta start på länge? Hamnade bak Jens Westergren som inte fick i pedalen och vips så var jag typ sist. Bara att börja jobba mig uppåt. Efter ett varv började jag hamna i mitten och det var bara att jobbapå . Visste att flera skulle bli trötta långt före mig och att banan skulle ta ut sin rätt. Passerade Paul med ett varv kvar och jag kände mig stark. Rullade i mål ganska nöjd på min 17:e plats. Lyckades med målsättningarna; bästa skåning och topp 20 på mitt första XC-SM.

Senior-staffeterna

Sista dagen och sista tävlingarna. Vi hade på papperet ett jämt och ganska bra lag. Våra två starka juniorer och sen antingen jag eller Tim. Vi var väldigt kluvna över vem av oss som skulle köra. Ska vi dra lott? På morgonen så var dock Tim väldigt laddad och ville gärna, så det blev han.

De gjorde en grym insats alla tre och körde hem ett brons! Faktiskt klubbens första SM-medalj på ett seniormästerskap, så riktigt stort! I efterhand så hade det så klart varit roligt att vara med, men Tim gjorde ett grymt lopp och är värd det.

Övrig semester

Efter Mörksuggejakten så bodde vi kvar hos kompisar i Rättvik och bara hade det bra i solen. Cyklade banan igen på tisdagen och då var den betydligt torrare. Åkte till Falun på onsdagen.

Efter seniorstafetten på söndagen så åkte vi direkt mot Åre och Marias föräldrar där. Blev drygt 1,5 v med fjällvandring, fiske, löpträning, god mat, vin och framför allt downhill! Hyrde en riktig cykel och jäklar vad kul det var. De monstrena till cyklar sväljer ju det mesta så det var bara att sikta nedåt och sedan köra/hoppa riktigt fort! Fast om man som elitcyklist inom LVG/XC vill hålla sig hel under säsongen så ska man kaske göra något annat. Hornen växte nämligen ut fort!

Kom hem till Lund i torsdags och har under helgen hunnit bada och sola, samt träna igång cykelmusklerna igen efter mycket löpning.  Jag kan bara säga att hård backintervallträning i löpskorna höjer verkligen min prestation på cykel. Satte ny rekordtider i backar på i lördags och söndags! Kan helt enkelt gå på hårdare med mindre mängd syra, fint som snus!

Idag var det så (äntligen?) tillbaka till jobbet, vardagen och rutinerna. Skönt på ett konstigt sätt. Framöver väntar först lite LVG-lopp och sedan en hel del MTB.