Psykiskt tung brytning

För er som inte redan sett det så tvingades vi bryta Raid450. Det tog väldigt tungt på oss allihopa, i alla fall psykiskt. Vi mår allihopa, som tur är, bra rent fysiskt så här en dryg vecka efteråt. Däremot var det en stor psykisk motgång. Vi hade allihopa förväntat oss mer av oss själva.

Dock klandras ingen, loppet var otroligt tufft och endast ett lag av 14 kom i mål inom den uppsatta tidsgränsen. Tävlingsledningen förlängde sedan tidsfristen så att tre resterande lag kom i mål.

Efter ett dygn tvingades en av våra lagmedlemmar att bryta då han slagit upp en gammal vristskadad och fick en väldigt otäck hosta. Han kunde i stort sett inte gå och vi hade en 19 km lång löpsträcka som väntade närmst. Vi övriga i laget fortsatte i nästan ytterligare ett dygn innan även vi bröt. Då kunde inte jag heller ta mig fram för egen maskin och grät nästan för varje steg, ville inte bryta, men insåg att jag inte skulle kunna ta mig i mål. Eftersom vi körde ”utanför tävlan” sedan vår fjärde lagmedlem brutit, skulle vi i vilket fall aldrig få en placering i mål och då tröt den lilla motivation och ork som fanns kvar. Tyvärr redovisas inte heller detta på hemsidan, utan formellt bröt vi efter det första dygnet, då den första av oss klev av.

I efterhand var det nog rätt beslut. Jag körde inte sönder mig för resten av säsongen, vilket hade varit dumt att göra redan i början av april, för en tävling där vi ändå inte skulle få någon placering.

Försöker nu i efterhand att se det så och ta med de positiva bitarna till nästa race, för jag vill mer! Vi orkade trots allt drygt 1,5 dygn utan sömn med klar övervikt av löpning på sträckorna. Jag är inte lika bra på löpning osm resten av laget, de har fler mil i benen och jag är cyklist! Tanken var att de skulle dra mig på löpsträckorna och jag dem på cyklingen. Till slut var det ändå löpningen som knäckte den som bröt först och till slut även mig.

Under det första dygnet sprang vi över 10 mil, kanske 12, och de allra flesta av dem var på asfalt. verkligen inte ett normalt upplägg och väldigt tufft. Benen var stomma som två cementpelare av all asfalt och allt gjorde otroligt ont. Då blir det svårt att konkurrera mot triatlonister som är vana vid asfaltslöpning.

Till nästa tävling har jag med mig att jag orkar rent fysiskt, varken fysiken eller frånvaron av sömn var något problem. Dock ska jag samla fler löpmil i benen och utveckla min kajak- och kanotpaddling.  Vi kommer bli giftiga, snart!

Veckan efter påsk har bestått av träning utformad som återhämtning, bra nyttig mat, samt jobb. I helgen började jag åter igen köra lite hårdare för att åter hitta farten i kroppen. Lördag och söndag (läs 21-22/4) är det dags för första deltävlingen i SydMtb-cup, Kattegattstouren i Varberg och Falkenberg. Fram tills dess blir det korta fartfyllda pass, intervaller, backar, teknik och skog, för att som sagt hitta farten.

Återstår att se hur formen hinner bli. Multisporttävlingarna sliter hårt på kroppen, man blir uthållig och stark, men farten brukar försvinna ett tag. Efter exempelvis Sömnlös i Rudan har dock formen blivit grymt bra när man återhämtat sig, bara att hoppas jag hinner det tills i helgen.

Kör hårt!

/Patrik

Annons